Vara någon annan innan jag dör

Det är med en snutta stolthet jag lägger min vikt på tangenterna i detta nu. Jag lyckats att hålla mig ren från subutex, morfin eller heroin i över 71 timmar. "Lyckats" är egentligen en missvisande beskrivning, det korrekta, och lämpligaste borde vara "inte misslyckats". För än är jag inte vid mitt mål, jag mår inte bra och det går inte en minut utan att jag inte tänker på snorta/skjuta halva subutex tabletten jag har inlindat i bit toapapper. Tabletten skiftar plats beroende på vilken byxa jag har på mig, den är min fallskärm om jag skulle må för dåligt.

Jag mår dåligt, inte lika dåligt och inte alls på samma sätt som jag trodde innan. Jag mår sämre psykiskt än fysiskt. Men jag dör inte av att inte missbruka faktum är att jag egentligen missbrukar fortfarande . Jag missbrukar för att dämpa avtändningen. Jag tar hjälp av små, små bensotabletter vars namn jag inte kan för att kunna sova. Lyckas jag bli jag av med ett opiat beroende så lär jag tackla ett eventuellt benso beroende likt king kong på ett tre våningshus.

En sak som får mig att bli galen är att jag inte vet hur länge jag kommer att må som jag gör. Jag vill verkligen veta men det är faktist, tro mig, från person till person. Jag kan ju alltid ringa andra polare, pundar polare som varit i samma sits, men tänk om dem har något lockande i fickan? Jag kan ringa min söta och förstående kompis men min försående kompis förstår ju inte, hon har inte varit i min situation inte ens i närheten. Det är min egen outtröttliga kamp mot min självförstörande ovana. Vem som vinner denna specifika strid är egentligen inte viktigt utan det viktiga är att jag sekunderna innan jag dör i en livs flashback är någon annan än vad jag idag tragiskt nog kan kalla mig för - knarkare.

/Hazzano