Första gången
Jag är arg, jag har precis avslutat en diskussion med min mamma. Hur den kvinnan lyckas med så få ord att göra mig så jävla förbannad är för mig en gåta. Jag var tvungen att avreagera mig så jag åkte på en biltur, fort som fan, med hög musik. Det funkade absolut -inte.
Jag har tänkt dela med mig av ett minne. Min första erfarenhet av knark. Jag var vid tillfället 16 år gammal och var med några polare på väg till ett gymnasiedisco nere i city. Vi hade dagen innan, i skolan, samlat in lite pengar för att köpa hash. Vi gömde oss bakom ett dagis och ställde oss i en ring, de som tidigare hade rökt på bråkade om vem som skulle få tända jointen. En joint som jag än idag minns som den största någonsin. Meckaren tänder sa den mest erfarne och tog god tid på sig.
Att mecka är att smula ner hacsh i tobak, därav "meckaren".
Jag fick jointen till slut och glöden var sne, jag rökte, hostade, rökte igen och ansträngde mig lite extra för att bli hög. Det blev jag inte. Man blir inte hög första gången sa man men jag inbillade mig dock att jag var hög och försökte se så "fucked up" ut jag kunde.
Dem grabbarna som stod i den ring där jag rökte min första joint lever idag olika liv. Så vitt jag vet är det bara jag och en till som fortfarande missbrukar narkotika. Det är bara jag av dem killarna som valt att läsa vidare på högskola. Vi har alla gjort våra egna val och vi är själva ansvariga för dem. Jag skyller inte på något eller någon utan jag har själv satt mig i denna odrägliga situation och jag måste själv ta mig ur den. Men jag vet att jag har styrkan, jag tror på mig själv men det är dock ett problem att jag resonerar så. Eftersom min tilltro på mig själv är så pass stor så tror jag även att jag kan sluta med dumheterna när jag så väl måste och ännu har ju ingen skada skett. Men jag är rädd för att det kanske inte är så, att jag är lika svag och mänsklig som dem "riktiga pundarna" är och har varit. Att styrkan inte finns och jag aldrig kommer att kunna sluta helt.
Hazzano
Jag har tänkt dela med mig av ett minne. Min första erfarenhet av knark. Jag var vid tillfället 16 år gammal och var med några polare på väg till ett gymnasiedisco nere i city. Vi hade dagen innan, i skolan, samlat in lite pengar för att köpa hash. Vi gömde oss bakom ett dagis och ställde oss i en ring, de som tidigare hade rökt på bråkade om vem som skulle få tända jointen. En joint som jag än idag minns som den största någonsin. Meckaren tänder sa den mest erfarne och tog god tid på sig.
Att mecka är att smula ner hacsh i tobak, därav "meckaren".
Jag fick jointen till slut och glöden var sne, jag rökte, hostade, rökte igen och ansträngde mig lite extra för att bli hög. Det blev jag inte. Man blir inte hög första gången sa man men jag inbillade mig dock att jag var hög och försökte se så "fucked up" ut jag kunde.
Dem grabbarna som stod i den ring där jag rökte min första joint lever idag olika liv. Så vitt jag vet är det bara jag och en till som fortfarande missbrukar narkotika. Det är bara jag av dem killarna som valt att läsa vidare på högskola. Vi har alla gjort våra egna val och vi är själva ansvariga för dem. Jag skyller inte på något eller någon utan jag har själv satt mig i denna odrägliga situation och jag måste själv ta mig ur den. Men jag vet att jag har styrkan, jag tror på mig själv men det är dock ett problem att jag resonerar så. Eftersom min tilltro på mig själv är så pass stor så tror jag även att jag kan sluta med dumheterna när jag så väl måste och ännu har ju ingen skada skett. Men jag är rädd för att det kanske inte är så, att jag är lika svag och mänsklig som dem "riktiga pundarna" är och har varit. Att styrkan inte finns och jag aldrig kommer att kunna sluta helt.
Hazzano
posted by hazzano | 5:47 AM
2 Comments:
hur går det med studierna. kommer du lyckas avsluta dem. ta hand om dig. det finns bara en av dig.
Det känns som att det vore lite fel av mig att bara stampa in här och leka vägvisare för någon efter att bara ha läst några inlägg i bloggen. Jag vet dessutom inte vilka svårigheter och besvär beroendet medför. Men min allmänna kommentar, och som man troligtvis hört på annat håll också, är den att så länge man vill så klarar man det. Det är vanligtvis inte förmågan vi saknar utan viljan och handlingen till det första steget. Eftersom du kommit så långt att du är medveten om din situation och vill göra något, så har du också motivationen. Det säger mig att när du vill sluta, så kommer du också att göra det och det är bara du själv som vet när. Det finns också hjälp att få som underlättar på vägen, men du måste själv vilja. Lycka till!
Post a Comment
<< Home