Verkligheten känns som ett fångenskap

Det händer då och då att man i jakten på droger hamnar i riktigt obehagliga knarklyor som man inte vill se sig själv i. Där träffar man oftast också människor, tunga missbrukare, som man inte vill synas ihop med.

Jag ska berätta om en sådan händelse då jag med en bekant tog oss hem till en kille i 30 års åldern för att köpa knark. Jag kände inte honom utan min vän hade tidigare träffat honom genom sin äldre bror och brukade med jämna mellan rum köpa knark utav honom. Vi åkte ner till city och tog trapporna upp i en lyxig byggnad centralt i city. Vi knackade på och brevlådan öppnades och man hörde en hes röst undra vem det var. Han öppnade efter ett kort samtal och medan vi välkomnades in gick en annan ung kille ut, en stilig grabb med riktigt små pupiller. Vi kom in och lägenhetsinhavaren gick raskt in till köket och bad oss sätta oss ner i soffan i vardagsrummet medan han skulle "ordna" lite saker. Vi satt där i minst 20 minuter innan han kom ut från köket och hade likt den utgående stiliga grabben riktigt små pupiller. Sedan handlade vi det vi var ute efter och taggade ut fort och när vi väl var ute i solen kändes det som att bli frigiven från ett fångenskap. Det var obehagligt att sitta där, inget jag gärna gör igen.

Varför var det så obehagligt då? Vad under dem 20 minutrarna fick mig att känna mig så illa till mods? När jag väl satt där i soffan i väntan på mina grejjer tittade jag nyfiket omkring mig i rummet. Jag märkte ganska fort att det inte levde en "normal" snubbe här. Kanlyer och nålar lite här och var, ölburkar på golvet och gamla elektronik varor staplade i en hög. Är det så här jag kommer att bo om jag forsätter att leva som jag gör? Tänkte jag. Verkligheten hade kommit ikapp mig ännnu en gång och jag började att bli varm. Det började bli obehagligt minst sagt. Det hela blev inte bättre när jag tittade upp och fick syn på bilder med fina ramar upphängda längs den grön-tapetserade väggen. Foton på snubbens barn, två små oskyldiga barn, en flicka och en pojke. Jag kunde se likheterna mellan far och barn vilket fick mig att känna medlidande för snubben. En gång i tiden var han som sina barn vid en fototagning och skrattade åt kameramannens små skratt lockande grimaser. Precis som jag. Alla kopplingar fick mig att må dåligt och jag skyndade mig fort ut när jag handlat färdigt. Jag sket fullständigt i om jag hade blivit blåst eller fått fel saker utan ville bara ut, ut från verkligheten och in till förnekandet. Därefter åkte jag hem och knarkade det jag hade handlat.

Hazzano