"Ett eget kapitel på ett blankt papper"

Jag har i över två korta veckor försökt sätta ihop planer och fullfölja dem för att bli drogfri på ett smärtfritt sätt. Men denna drog jag fastnat i är inte lik någon annan. Opiater med heroin i spetsen är verkligen tuffa droger som i vissa andliga stunder känns som en av ondskans många verktyg. Jag försöker i huvudet på mig själv konstruera planer på nedtrappning i form av subutex, oxinorm eller oxycontin för att dämpa abstinensen jag blir belönad med för att ha avsluta heroin missbruket. Varje plan som sätts i verk slutar med att jag blir sjuk och bangar ur.

För inte så många dagar sedan hade jag inte tagit någon heroin på över tio dagar, jag gick på subutex istället och försökte trappa ner för att slutligen sluta helt. En dag passerade utmärkt utan droger, galant, men galant byttes fort ut mot värk. Ont i hela kroppen och med en stor ängslighet fann jag mig själv sitta hos en knarkar polare med folie i min hand. Tiden från att jag mådde dåligt till att jag satt med ett rör i min mun och inhalerade sk drakar är ett minne blott. Jag kan inte nu i efterhand redogöra för er vad som pågick i mitt huvud, vad jag tänkte på och kände. Därför är det väldigt svårt för mig att vara förberedd på det jag föll för sist utan varje nytt försök till att bli ren är ett eget kapitel på ett blankt papper, ingen hjälp av erfarenheten.

Jag är inne på en ny plan i skrivande stund, jag har en liten bit subutex kvar att ta innan det blir min sista dos. Hur det kommer gå är omöjligt att veta men jag har inte statistiken eller självförtroendet på min sida. Jag vet inte allvarligt inte varför men det känns inte som att det här blir sista gången. Kanske är det något som ligger och gror i mitt undermedvetna, att jag själv inte ens vill sluta. Vad det än är som får mig att inte känna att morgondagen blir den sista dagen som knarkare och första som stolt son till mina föräldrar hoppas jag det har fel.


/Hazzano