Vara någon annan innan jag dör

Det är med en snutta stolthet jag lägger min vikt på tangenterna i detta nu. Jag lyckats att hålla mig ren från subutex, morfin eller heroin i över 71 timmar. "Lyckats" är egentligen en missvisande beskrivning, det korrekta, och lämpligaste borde vara "inte misslyckats". För än är jag inte vid mitt mål, jag mår inte bra och det går inte en minut utan att jag inte tänker på snorta/skjuta halva subutex tabletten jag har inlindat i bit toapapper. Tabletten skiftar plats beroende på vilken byxa jag har på mig, den är min fallskärm om jag skulle må för dåligt.

Jag mår dåligt, inte lika dåligt och inte alls på samma sätt som jag trodde innan. Jag mår sämre psykiskt än fysiskt. Men jag dör inte av att inte missbruka faktum är att jag egentligen missbrukar fortfarande . Jag missbrukar för att dämpa avtändningen. Jag tar hjälp av små, små bensotabletter vars namn jag inte kan för att kunna sova. Lyckas jag bli jag av med ett opiat beroende så lär jag tackla ett eventuellt benso beroende likt king kong på ett tre våningshus.

En sak som får mig att bli galen är att jag inte vet hur länge jag kommer att må som jag gör. Jag vill verkligen veta men det är faktist, tro mig, från person till person. Jag kan ju alltid ringa andra polare, pundar polare som varit i samma sits, men tänk om dem har något lockande i fickan? Jag kan ringa min söta och förstående kompis men min försående kompis förstår ju inte, hon har inte varit i min situation inte ens i närheten. Det är min egen outtröttliga kamp mot min självförstörande ovana. Vem som vinner denna specifika strid är egentligen inte viktigt utan det viktiga är att jag sekunderna innan jag dör i en livs flashback är någon annan än vad jag idag tragiskt nog kan kalla mig för - knarkare.

/Hazzano

"Ett eget kapitel på ett blankt papper"

Jag har i över två korta veckor försökt sätta ihop planer och fullfölja dem för att bli drogfri på ett smärtfritt sätt. Men denna drog jag fastnat i är inte lik någon annan. Opiater med heroin i spetsen är verkligen tuffa droger som i vissa andliga stunder känns som en av ondskans många verktyg. Jag försöker i huvudet på mig själv konstruera planer på nedtrappning i form av subutex, oxinorm eller oxycontin för att dämpa abstinensen jag blir belönad med för att ha avsluta heroin missbruket. Varje plan som sätts i verk slutar med att jag blir sjuk och bangar ur.

För inte så många dagar sedan hade jag inte tagit någon heroin på över tio dagar, jag gick på subutex istället och försökte trappa ner för att slutligen sluta helt. En dag passerade utmärkt utan droger, galant, men galant byttes fort ut mot värk. Ont i hela kroppen och med en stor ängslighet fann jag mig själv sitta hos en knarkar polare med folie i min hand. Tiden från att jag mådde dåligt till att jag satt med ett rör i min mun och inhalerade sk drakar är ett minne blott. Jag kan inte nu i efterhand redogöra för er vad som pågick i mitt huvud, vad jag tänkte på och kände. Därför är det väldigt svårt för mig att vara förberedd på det jag föll för sist utan varje nytt försök till att bli ren är ett eget kapitel på ett blankt papper, ingen hjälp av erfarenheten.

Jag är inne på en ny plan i skrivande stund, jag har en liten bit subutex kvar att ta innan det blir min sista dos. Hur det kommer gå är omöjligt att veta men jag har inte statistiken eller självförtroendet på min sida. Jag vet inte allvarligt inte varför men det känns inte som att det här blir sista gången. Kanske är det något som ligger och gror i mitt undermedvetna, att jag själv inte ens vill sluta. Vad det än är som får mig att inte känna att morgondagen blir den sista dagen som knarkare och första som stolt son till mina föräldrar hoppas jag det har fel.


/Hazzano